Glassjuka trodde man förr var en sjukdom som smittade mellan glas
Att det kallas glaspest eller glassjuka beror på att man förr i tiden trodde att detta var en sjukdom som smittade mellan glas eftersom flera glas som förvarades tillsammans kunde få denna mjölkvita hinna ungefär samtidigt. Man trodde då att det var någon form av bakterie som orsakade den mjölkiga hinnan på glaset, därav att det blev likställt med en pest eller sjukdom som spred sig bland glas och kristall.
Glassjuka är en påbörjad söndervittring av glaset p.g.a. vatten
I själva verket beror denna ”glassjukdom” på att vatten som ”stängts in” eller fått vara kvar i glaset/vasen (t.ex. om fuktiga glas ställts upp och ner eller vatten stått länge i en vas). Vätet i vattnet reagerar då kemiskt med basiska joner i glasmassan som resulterar i mikroskopiska sprickor som ger intryck av en mjölkaktig hinna som är i princip omöjlig att få bort. Med tiden så kan detta leda till att glaset helt vittrar sönder, men då pratar vi om flera hundrar år då detta är en långsam process. Första tecken på glassjuka kan däremot uppstå efter 10-20 år efter att det har blivit utsatt för vatten eller förvaring i en fuktig miljö.
Glassjuka eller glaspest, vad är skillnaden?
Det är ingen skillnad på riktigt glassjuka eller riktig glaspest det är bara olika namn för den mjölkiga hinna i glasets yta som orsakats av en kemisk reaktion med vätejoner som angripit glaset och börjat bryta ner det. Däremot är falsk glaspest något helt annat, en ytlig kalbeläggning på glasytan som ofta går bort med lite ättika.
Hur glassjuka uppstår och varför man inte skall diska fint glas i diskmaskin
Risken att glassjuka initieras är stor när en glasyta exponeras för vatten under en längre tid eller förvaras i en miljö med hög luftfuktighet, likaså när vatten blir instängt i ett glasföremål och skapar en mikromiljö med hög luftfuktighet som ömsom blir ånga och ömsom kondenserar.
Viktigt att vårda alla glas rätt
Problematiken är att det kan ta tiotals år innan glassjukan blir synbar för blotta ögat, därför är det viktigt att alltid vårda alla glas på rätt sätt, alltid med så lite exponering av vatten och luftfuktighet som möjligt i makromiljöer såväl som mikromiljöer.
Den kemiska förklaringen till initierad glassjuka
Kortfattat så är det som föranleder glassjuka (glaspest) att alkalimetalljoner i glaset regerar med vätejoner från utsidan i till exempel vatten (Väte=Hydrogen=H, Vatten=H2O), denna reaktion alkalimetalljoner och vätejoner kan orsaka kemiska och strukturella förändringar i glaset som ofta uppträder i form av glassjuka.
Dessa första förändringar i glasmassan kan uppkomma redan efter fem till tio år efter att glasföremålet tillverkats och är det första stadiet i den nedbrytningsprocess av glaset som glassjuka kan förorsaka
Stadie två, de första tecknen på ”sjukt” glas
I det andra stadiet av glasmassans nedbrytning av så ersätts alkalimetalljonerna (Na (Natrium)) i glaset med mindre vätejoner (H) som orsakar strukturella skillnader mellan det påverkade glasytskiktet och de opåverkade nedre glasskikten i glaset som resulterar i en ökande dragspänning som kan orsaka sprickbildning.
Stadie tre till fyra kan resultera i en hög med glaskross
Denna process kan sedan fortsätta och successivt förvärras för att värsta fall helt bryta ner glaset till en hög med glaskross, dock kan det gå flera hundra år innan det går så långt.
Din diskmaskin ger idealiska förhållanden för att glas skall bli "sjukt" i framtiden
Upprepade förändringar med växlande luftfuktighet i glasets makromiljö (yttre miljö) eller mikromiljö (inre miljö, till exempel instängd fukt i ett glas eller en vas) kan vara särskilt skadliga med extra stor risk för att glassjuka (glaspest) kan uppkomma. Detsamma gäller för alla glasföremål som exponeras för olämpliga miljöförhållanden, det är bland annat därför som man inte skall utsätta glas och kristall som man är rädd om för olika kemikalier, höga temperaturer och vattentryck som i en diskmaskin speciellt om den används ofta. Som vi skrev i ovanstående text om att upprepade förändringar med växlande luftfuktighet i glasets makromiljö och mikromiljö kan vara extra skadliga för glas.
Idag används dealkalisering för att skydda glasytan mot korrosion (glassjuka/glaspest)
Nutidens glas dealkaliseras för att förhindra alkaliläckage (Glaspest/Glassjuka) När man tillverkar glas för olika ändamål nuförtiden så använder man sig av dealkalisering för att förhindra att alkalijoner (Na) läcker ur glaset in i de vätskor som förvaras i glasbehållaren. Främsta anledningen till detta är inte för att undvika glaspest utan främst för att förhindra att PH-värdet i vätskan som förvaras i glasbehållaren förändras. Läckage av alkalijoner (Na) som är basiska gör att vätskans PH-värde stiger, detta kan vara förödande för allt ifrån olika drycker till läkemedel och annat som förvaras i glasbehållare.
Vad är dealkalisering?
Dealkalisering är en ytbehandlingsprocess för glas som innehåller alkalijoner (Na). Processen behandlar glasets ytskikt för att göra det mer motståndskraftigt mot korrosion med alkaliläckage då alkalijoner (Na) i glaset reagerar med vätejoner (H) från vatten, reaktionen ger upphov till en nedbrytning av glaset som visar sig den mjölkaktiga hinna som många kallar glaspest eller glassjuka, men som egentligen är mikroskopiska sprickor i glaset. I själva dealkaliseringsbehandlingen så skapas ett tunt ytskikt på glasets yta som har en lägre koncentration av alkalijoner (Na) än vad som finns i det underliggande bulkglaset. Förändringen i glasytans sammansättning förändrar glasytans egenskaper med en förbättrad beständighet mot som resultat.
Varför finns det alkalijoner i äldre glas om det kan orsaka glassjuka?
Den största huvudingrediensen (glasbildaren) för att tillverka glas var Kiseldioxid i form av kvartssand eller krossad kvarts, därefter tillsattes olika flussmedel och stabilisatorer i olika mängd beroende på vilka egenskaper man ville att glaset skulle få. Det basiska flussmedlet (med alkalijoner) är den största orsaken till glaspest/glassjuka, flussmedlet hade som uppgift att sänka glasets smälttemperatur samt dess viskositet, men med bieffekten att det även minskade glasets motståndskraft mot korrosion som kan leda till glaspest/glassjuka.
Vad är flussmedel i glas?
Flussmedlet i sig kunde bestå av Soda (Natriumkarbonat-dekahydrat + Natriumvätekarbonat) eller Pottaska (Kaliumkarbonat) där den senare var att föredra om man ville få ett mer motståndskraftigt glas mot kemisk korrosion såsom glaspest/glassjuka. Det var därför som pottaska ofta användes vid tillverkningen av finare kristallglas. Även om pottaskan var bättre mot korrosion så har det aldrig varit någon garanti mot glaspest/glassjuka som kan uppstå ändå om förutsättningarna är de rätta, det vill säga om väte (H) ges möjlighet att reagera med glaset som när det exponerats av vatten (H2O), vattenånga/kondens eller hög luftfuktighet.
Vad gjorde stabilisatorerna i glaset?
Stabilisatorernas funktion var bland annat att motverka flussmedlets inflytande på glasets stabilitet samt användes för att påverka glasets ljusbrytning, briljans och lyster som uppnåddes som bäst när bly användes som stabilisator i stället för kalk.
Glasmassans recept avgjorde glasets korrosionsbeständighet
För att få ytterligare förståelse för uppkomsten av glaspest/glassjuka genom alkaliläckage visar vi nedan några olika exempel på ”glasrecept” som många av de äldre glasföremål som drabbats av glaspest/glassjuka i olika grad kan bestå av.
Större risk ju högre halt av alkalier som glasmassan innehöll
Förekommande ”recept” på glas från boken ”Om glas och glastillverkning” av W. Tollqvist, skriven 1944 under de svenska glasbrukens storhetstid. Som vi tidigare nämnt ovan så är glasets huvudbeståndsdel kisel (Kiseldioxid SiO2) i form av kvartssand eller krossad kvarts (finare) som blandats med olika basiska flussmedel som soda (natron – natriumkarbonat-dekahydrat Na2CO3·10H2O + natriumvätekarbonat NaHCO3) eller pottaska (kali – Kaliumkarbonat K2CO3) och stabilisatorer som kalk (Kalciumkarbonat CaCO3) eller mönja (Blyoxid PbO2).
Med bland annat de olika basiska flussmedeln (alkalier) kunde det färdiga glaset ges olika egenskaper, här följer 3 olika recept på olika vanligt förekommande typer av glas som var vanliga under tidigt 1900-tal då boken skrevs:
Helkristall (minst 30% bly)
12,97% alkalier (flussmedel)
60 kg Mönja (Blyoxid PbO2) - Stabilisator
25 kg Pottaska (Kaliumkarbonat K2CO3) - Flussmedel
7 kg Kalisalpeter (Kaliumnitrat KNO3)
0,7 kg Arsenik (As)
Halvkristall (18-29% bly)
18,1% alkalier (flussmedel)
30 kg Mönja (Blyoxid PbO2) - Stabilisator
30 kg Pottaska (Kaliumkarbonat K2CO3) - Flussmedel
5 kg Kalisalpeter (Kaliumnitrat KNO3)
0,5 kg Arsenik (As)
Sodaglas (vanligt glas)
22,8% alkalier (flussmedel)
15 kg Kalk (Kalciumkarbonat CaCO3) - Stabilisator
35 kg Soda (Natriumkarbonat-dekahydrat Na2CO3·10H2O + Natriumvätekarbonat NaHCO3) - Flussmedel
3 kg Natriumsalpeter (Natriumnitrat - NaNO3)
0,3 kg Arsenik (As)
Specialkristall (8–10% bly)
Utöver ovanstående tre glastyper så tillverkades glas även i specialkristall, detta var ett mellanting mellan sodaglas och halvkristall som innehöll mindre bly än vanlig halvkristall.